Efter den riktigt fina inledningen på säsongen med mixstafetten och distansen i Östersund vaknade jag på sprintdagens morgon med en kliande näsa och hals. Insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon start för mig den  dagen. Det var inte värt att riskera något genom att köra den tävlingen men jag var riktigt ledsen för att inte kunna tävla. Särskilt när det var tävling på hemmaplan med nära och kära på plats för att heja och när formen varit så bra innan. Men det var bara att bita ihop och försöka kurera mig så fort som möjligt. Jag kände mig också bättre rätt snart och hoppet om att kunna åka med Hochfilzen på nästa världscup tändes. Jag åkte med till ner till Österrike och på onsdagen körde jag en upptakt för att känna på kroppen och även försöka väcka den till liv igen efter några dagar med ingen eller väldigt lite träning. Det kändes inte bra formmässigt, men det hade jag inte heller räknat med. Förhoppningen var att genom detta få kroppen på banan igen till sprinten på fredagen. Tyvärr mådde jag inte alls särskilt bra när det blev fredag. Jag mådde illa och hade riktigt svårt att få i mig någonting överhuvudtaget till varken frukost eller lunch. Fick än en gång ta det tråkiga beslutet att ställa in start. Till dagen efter var som tur illamåendet borta och jag kunde träna igen. Kroppen kändes ändå hyfsad så  Wolfgang fick veta att jag fanns till förfogande till söndagens stafett.

Jag fick köra stafetten och det på den andra sträckan. Linn gjorde en stabil instats på den första sträckan och jag fick gå ut tillsammans med några andra lag. Det underlättade mycket för mig att kunna gå med i rygg och inte behöva dra själv i den hårda vinden. Inne på skjutvallen får jag ner alla prickarna efter ett bra beslut att skruva ett par knäpp på dioptern. Precis som på det första varvet kan jag gå med i rygg och nu är vi fem lag tillsammans i tät in till stående. Det är blåsigt och jag tar god tid på mig, trycker inte av förrän jag är säker på att jag ska träffa. Det lönar sig och jag går ut som tvåa. Sista varvet blir riktigt slitigt och jag växlar till Mona på en tredje plats. Ska jag summera min sträcka så var åkningen lite bättre än vad jag hade förväntat mig med tanke på de hälsobekymmer jag haft och skyttet är jag riktigt riktigt nöjd med. Både med hur jag jobbade med skotten hela tiden, att jag träffade allt och att jag var med och agerade genom att skruva på det inledande skyttet.

Tillslut hamnade vi på en åttonde plats och då var det inte mycket upp till lagen framför. Det som ändå gladde mest med dagen var herrarnas stafett. De gjorde en superinsats i de svåra förhållandena och knep fjärdeplatsen. Det bästa resultatet för de på flera år och dessutom fixade de OS-kvalificeringen.

Säsongen 2017/2018 är igång och det med blandade känslor för mig. Superglad med mina två inledande lopp. Åkningen har verkligen fungerat bra och skyttet är på rätt väg. På den första tävlingen som var mixstafett fick jag den äran att köra första sträckan och med ett bra lopp trots två reservskott i stående var jag först att dunka ut Anna på den andra sträckan. Andra tävlingen var distans och jag är nöjd med mitt lopp även här. Skjutserien 1-1-1-0 är i min mening klart godkänd men någon bom för mycket om man ska slåss i den absoluta toppen. Det som var mest glädjande med loppet var åkningen. 12:e åktid är klart mycket bättre än något jag var i närheten av under hela den föregående säsongen. Med placering 25 är det dessutom mitt fjärde bästa resultat!

Tyvärr vaknade jag på morgonen inför sprinten med en lättare förkylning. Riktigt surt att inte kunna komma till start när jag haft sådan bra fart i spåret på racen innan. Det är dessutom riktigt tråkigt att inte få köra mer här på hemmaplan i Östersund när nära och kära dessutom är på plats för att kolla och heja. Men jag biter ihop och eftersom det känns lite bättre idag så har jag rätt stora förhoppningar på att vara tillbaka redan till tävlingarna nästa helg i Hochfilzen. Då kommer jag att vara riktigt taggad på att göra nya fina tävlingar.